Om någon fortfarande tvekar, är det bara att titta på årets affisch. Den är skapad av konstnären Mischa Rosic och aldrig någonsin har affischen så tydligt talat om var vi befinner oss.

Du promenerar på Storgatan, ner mot Valhallavägen. Trafiken är livlig. Folk rör sig. Luften är hög, lite kylig och solen skiner på Staffanstorps klarröda tak.

-När jag först kom hit hade orten inget speciellt ansikte. Idag har Staffanstorp en tydlig karaktär och profil. Detta ville jag måla, säger Mischa.

Mischa Rosic är Staffanstorpskonstnären med stark internationell prägel. Född och konstutbildad i före detta Jugoslavien. Därefter verkade han i Österrike, Schweiz, Tyskland, England och Skottland. 1980 kom han till Sverige.

-Det är något med landskapet, havsvyerna och fantastiska små städer som Lund och Ystad. Det går inte en dag utan att jag ser saker som jag måste måla, berättar Mischa.

Mischa Rosic

Mischa Rosic

Han erkänner att han är romantiskt lagd i sitt måleri och i sin själ.

-Jag kan inte motstå bilden av en man och hans hund vid ett cafébord. De delar en kaka, samtalar och… ja, hunden hör och förstår vad husse säger. Det syns i hundens ögon. Det är kärlek och helt underbart att se, förklarar Mischa med värme i rösten.

Lika lite kan han motstå det ledsna barnet, för barn är betyder extra mycket för Mischa:

-Barn är det finaste vi har. Man kan måla glada barn också, men det gör så många andra. Jag målar de ledsna barnen och inom mig lovar jag att jag ska göra allt för att de ska bli glada igen.

Och det gör han! Från sin lägenhet på Jakriborg låter han ibland uppblåsta ballonger fara ut genom köksfönstret, bara för att få se glatt överraskade barn skratta. Att köpa en färgglad boll och lämna den där barnen leker, är ännu ett typiskt Mischa-knep för att få se glada barn.

Hundar och barn, landskap och stadsmotiv, satir och politik. Mischa vägrar låta sig placeras i ett fack:

-Jag målar inte det jag ser, utan så som jag hade velat att det skulle se ut. Jag låter känslan och ögonblicket styra. Det är inte konstigare än att du ibland har lust att lyssna på klassisk musik och ibland på något mer svängigt. Det man känner starkt för är också det som blir bäst!

Klara, starka solljus. Mycket färg. Kontraherande skuggor. Tydliga stämningar. Mischas konstnärskap är lättillgängligt, vänligt och innefattar alltid ett klart budskap.

-Ett konstverk måste ha ett budskap, annars blir det tomt och stumt, slår Mischa fast.

Varför gömma sig i ateljén?

Efter snart 35 år i Sverige är Mischa mer än väl förtrogen med allt det svenska, men en och annan sak förvånar honom fortfarande. Som varför svenska konstnärer gömmer sig i sina ateljéer:

-Musiker möts och bildar orkestrar. Läkar- och forskarteam träffas för att ta och ge av varandras rön och kunskap. Då växer man. Varför gör inte vi konstnärer detsamma? Jag skulle bli så glad om vi kunde mötas flera stycken med våra färger, dukar och stafflin, gärna utomhus. Se och lära av varandra, växa och bli bättre konstnärer med varandras hjälp. Detta önskar jag mig, liksom glada barn och att fler hundar får dela en kaka med husse eller matte vid cafébordet. Det skulle göra världen bättre!

2013.09.13, Ann Mellblom för Spegeln

[ilink url=”http://news.spegeln.se/tidskrifter/kulturnatten/” style=”tick”]Läs Kulturnatts tidningen[/ilink]

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This