Som vanligt bjuder vi alla som hälsar på oss på tomtegröt och saftsås i Staffanstorp inne på Torget framför Rådhuset på Julskyltlördagen, den 26 november mellan klockan 10 till 16. Gröten bjuder vi på men vill du vara givmild och lägga en liten slant i vår bössa blir vi alldeles extra glada. De pengar som du lägger i vår bössa går oavkortat till välgörande ändamål som bidrag eller stipendier till behövande.
En god gärning som alltid känns extra bra i juletider.
Vi fortsätter med att dela ut gröt och saftsås helgen den 10 och 11 december på Julmarknaden på Jakriborg, Hjärup. Vi slår upp portarna kl 11 och fortsätter fram till kl. 17. Vanligtvis brukar grötkön ringla sig fram till grötståndet för våra besökare är riktigt duktiga på att äta vår gröt. Lionsfolket ligger i startgroparna med att tillreda gröten och vi lovar att vi har gröt så att det räcker för alla våra besökare.
Staffanstorp Lions Club hälsar alla, ung som gammal, välkomna till julmarknaderna och våra grötstånd för att smaka in julen
Deltagare från tidigare självförsvarskurs
Du kvinna mellan 18 och 100 år som vill lära dig lite självförsvar, är välkommen att delta i Lions Clubs självförsvarskurs. Vi har engagerat Instruktören Tommy Karlsson som är verksam i KFUM Malmö Taekwondo, en klubb som just nu är en av de bästa i Sverige. Tommy har stor erfarenhet av att lära ut och berätta, om hur du lätt kan ta dig ur grepp men även hur du ska ta dig ur vissa situationer, som kan uppstå.
Tommy har mer än tio års erfarenhet av självförsvarskurser och han ser fram emot att få lära dig självförsvar.
Vi träffs på Bråhögshallen, där vi tar hand om dig lördagen den 26 november 2016 kl. 13.00.
Tänk på att ha oömma kläder eller träningskläder med dig! Glöm ej heller att ta med något att dricka eftersom värmen stiger när man tränar.
Har du några frågor, kan du slå en signal till Tommy Karlsson, tel. 0733-85 01 84.
Anmäl dig till kursen
Stor Loppis den 20 november
Stor loppis den 20 november Staffanstorp Lions Club. Vi öppnar våra grindar i god tid före loppisen så att du kan parkera din bil gratis inne på området. Vår personal tar emot dig och vi ber om en liten slant i entré, närmare bestämt 20 kronor.
Läs mer:
Glada miner hos några av eleverna i årskurs 1 på Montesoriskolan i Staffanstorp.
Hösten närmar sig med stormsteg med allt mörkare morgnar och kvällar. Våra små kommer att mer och mer vistas ute i trafiken med alla de risker som är förknippat med detta. Förra året beslöt man på Lions att dela ut reflexer till våra försteklassare. Tanken med detta var att man skulle låta varje elev i kommunens samtliga skolor få varsin reflex. Syftet var att påminna barnen om hur viktigt det är att synas i trafiken så att inga olyckor sker.
I dagarna har dessa Lionreflexer delats ut i klasserna till barnens och även lärarnas uppskattning. Från Lions Clubs sida kommer man att fortsätta att dela ut reflexer i framtiden eftersom man tror att detta kan bidra till en ökad säkerhet. Förhoppningsvis kommer barnen att komma ihåg att ha dessa fästade på sina kläder eller skolväskor när så är aktuellt.
Hans Wentzel
Emma Kock startar tillsammans med studiekamrat en egen hjälpverksamhet i Uganda. Staffanstorp Lions Club har sponsrat hennes verksamhet och på klubbmötet den 8 september besökte Emma oss och berättade hur det är att arbeta med gatubarn i Uganda. Läs hennes egen berättelse!
Jag heter Emma Kock, är 31 år gammal och är uppvuxen i Åkarp där jag fortfarande bor när jag inte är i Uganda. Jag har en sambo som heter Alex och en son som heter Isaac och är fyra år (han adopterades 2014 efter att ha varit hos oss i Uganda sen han var spädbarn)
Jag har studerat på Socialhögskolan i Lund. Det var när jag läste till socionom jag först kom till Uganda, genom en utlandspraktik 2010 där jag och en kurskamrat arbetade på en organisation för utsatta barn. Vi kom en grupp gatupojkar väldigt nära och fick dem att lämna gatan och flytta till organisationen. Vi började stötta organisationen ekonomiskt och samlade in medel via nära och kära hemma i Sverige. Vi åkte hem nöjda efteråt och hade som mål att fortsätta sponsra verksamheten.
Senare samma år (hösten 2010) skulle vi skriva c-uppsats och jag fick ett stipendium till att skriva den i Uganda. Ett perfekt tillfälle tyckte jag att både få skriva och samtidigt träffa barnen igen. Ganska snabbt när jag återvänt förstod jag dock att allt inte stod rätt till. Killarna, som när vi lämnade var glada och sprudlande, var nu tillbakadragna och skygga. Jag förstod inte varför men märkte att det särskilt inträffade när organisationens föreståndare var närvarande.
Försiktigt började jag prata med barnen och försöka ta reda på hur de egentligen mådde och deras initiala “I’m fine” visade sig vara långt, långt från sanningen. Jag hade misstänkt att det förmodligen var så att föreståndaren disciplinerade dem. Kanske att han slog dem eftersom det är vanligt i Uganda. Att de var fullständigt livrädda för honom och att han utsatte dem för saker som faktiskt kan liknas vid tortyr kom som en chock. De vittnade om fruktansvärda övergrepp. Han plågade dem både fysiskt och mentalt. De berättade om hur han slagit dem med järnstänger, kedjor. Bundit fast dem. Huggit dem i hälarna och tårna med machete. Nekat dem mat i flera dagar. Sprayat insektsmedel i ögonen på dem. Hotat att hälla bensin över dem och tända eld etc.
Informationen gjorde mig förtvivlad. Jag visste inte vad jag skulle göra men pojkarna att jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa dem ur situationen.
Polisen kunde jag inte gå till eftersom jag visste att mannen hade många vänner där. Efter att ha rådfrågat bekanta i Uganda vände jag mig istället till de sociala myndigheterna och gjorde en anmälan. De startade en utredning och barnen lämnade vittnesmål i smyg. Snart kom ett domstolsbeslut att de skulle tas ifrån organisationen med omedelbar verkan. Men var skulle de ta vägen?
Det var då jag bestämde mig för att starta en egen organisation och på den vägen är det.
Våra skitungar!
Vi drog igång i januari 2011 med tio pojkar och i samma veva började jag också blogga (http://skitungarna2011.blogspot.com), främst för att kunna uppdatera familj och vänner hemma i Sverige om vad som hände och genom dem samla in pengar för att få det att gå runt. Ganska fort fick bloggen dock fler läsare och personer som ville stötta vilket har gjort att vi kunnat växa.
Bloggen är menad att ge en glimt av hur det är att leva och arbeta i Uganda med ett gäng före detta gatubarn – våra skitungar. För att undvika missförstånd: Skitungar kallar vi dem självklart med ett enormt stort mått av värme och kärlek. Det började en dag när en av dem busade med mig och jag skojade tillbaka genom att säga “skitunge”. Sen dess har de alla sprungit omkring och kallat varandra skitungar.
Idag har vi 45 barn (varav 24 bor hos oss), där majoriteten är pojkar eftersom gatubarn i Kabale där vi arbetar nästan uteslutande är pojkar, men även en handfull flickor. Vi arrangerar årligen också en fotbollsturnering som kommit att bli en av Ugandas största ungdomsturneringar. Våra framtidsplaner är att fortsätta vårt arbete och att starta en egen skola, delvis då många av våra barn har särskilda behov som inte blir tillgodosedda på de skolor de går idag.
Vi är registrerade som en Non-governmental Organisation (NGO) i Uganda och som insamlingstiftelse i Sverige. Båda under namnet “Emma & Therese Children’s Project”. Therese efter min klasskamrat som var med under praktiken och också kom de första grabbarna väldigt nära. Hennes roll är dock mest symbolisk. Hon stöttar med vad hon kan från Sverige men gjorde tidigt klart att hon inte kan vara på plats i Uganda.